Allt började på kvällen när vi skulle åka hem från våran årliga kalkonmiddag. Dumma som vi var så skulle vi åka hem, med facit i hand hade det nog vart bättre att stanna över i Kinna. Men som sagt efterklok kan man alltid vara. Jag körde så gott det gick, det yrde snö typ hela tiden så ibland såg jag inte ens vägen. Men det dummaste utav allt var att vi fortsatte köra ner även efter brevlådorna, då slirade jag bara och sen skulle jag försöka backa mig loss, men gav upp i sista sekund innan det kunde gått riktigt illa. när vi stod 2 cm från ett litet stup. Var ju helt omöjligt att se hur vägen gick. Så vi fick traska hem den sista biten. Jag frös och var så rädd att jag skakde efter allt som kunnat hända!
Sen begav sig Martin ut 04.30 för att lägga på snökedjorna, och visst fick han på dom. Men sen visade det sig att dom ramlade av. Men Martin ger ju sig inte i första taget så han kämpade i många timmar, och jag försökte hjälpa till så gott jag kunde men det gick inte. Till slut skulle vi kolla till min bil, men som sagt den satt FAST! Men då körde en granne förbi längre upp och Martin sprang dit och bad honom skotta vägen fram till oss från brevlådorna. Sen för att göra en lång historia kort så fick vi rycka loss min bil med traktorn sen. Martin hade nästan förfrusit sina fingrar och jag mina fötter. Som om detta inte vore allt så när Martin var klar ute v i 7-tiden och vi skulle komma in i värmen och äta. Då gick strömmen.. SUCK! Men vi hittade problemet sen.
Igår var en dag jag gärna vill glömma, jag grät, var förtvivlad, arg, rädd, frusen. Så när vi hoppade i säng igår var vi helt slut båda två. Svårt att förklara allt. Men nu mera HATAR jag snö.
Johanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar