Nervös, rädd, liten & ensam.

Massa tankar flyger runt mig just nu samtidigt som jag känner mig helt tom. Svårt att förklara. 

Nervös för morgondagen, koleskopin, för undersökningen i sig rädd för vad de ska finna, hur det ser ut?! 

Känner mig liten, som ett barn som inte vill vara med längre. Och väldigt ensam, trots att jag har så många fina omkring mig. Men detta är ju bara nått jag själv kan gå igenom. 

Ni kanske undrar varför koleskopi måste göras nu, jo de vill se så snart som möjligt innan kortisonet läcker för mycke hur hela min tarm ser ut. För att ev sätta in ny medicin. Och även för den har jag oro. Men i slutändan görs ju detta för att jag ska må bättre. Men idag och imorrn kommer jag tycka synd om mig själv, känna mig liten, rädd, ensam och nervös.  Och förhoppningsvis vara starkare efter. Jag tillåter mig att få känna så här och låta tårarna komma, för det är sån jag är. 

Johanna.