På torsdag är det 4 månader sedan min underbara lilla tjej föddes. Just denna tid, dagarna innan, förlossningen och BB-tiden är något jag ofta tänker på. Tänker på hur tiden innan på pasienthotellet var, jag stod mot en vägg och grät av smärta, låg ensam på mitt rum och kände mig både rädd och förtvivlad och ensam. Tänker på förlossningen som jag innan var så rädd för, hur "lätt" jag tyckte det var jämfört i mina fantasier innan.. jag tänker på när barnmorskan sa: - Nu kan nog pappa se vad det är för kön. Jag ler och tittar på martin med tårar i ögonen.. VAD BLEV DET FÖR NÅTT? Tänker på när dom la Elsa på mitt bröst, när dom visade mig "livets träd", hur alla känslor bubblade i hela kroppen på mig. Tänker också på när jag skakig gick ut på balkongen och ringde mamma och skulle berätta, jag log samtidigt som glädjetårarna rann för min kind.. kände mig stressad och ville bara tillbaka in till mina älsklingar.
UNDERBARA TID.
Kanske inte är så konstigt att detta bär med mig dagligen, då det är mitt livs största händelse av glädje!
Johanna.
SÅ är det nog för alla. Jag tänkte jättemycket på det med det första året. Det är väl en hel del som behöver bearbetas även om allt går bra. Men det kan ju vara bra att prata om det med om man känner att man behöver. Jag skrev ner allting efteråt, det hjäpte mig mycket.
SvaraRadera