Alla känner apan men apan känner ingen.. så känns det. Jag lägger ner min själ, mitt liv här på bloggen och inte tala om på facebook. Men vart är vi påväg? Ska vi bara titta till och tro att man vet hur man mår bara för man läst en rad på facebook eller ett blogg-inlägg? Vart tog tiden vägen då man ringde varandra.. pratade och frågade hur man mår? Vart är tiden då man tog sig tid att träffas en timma eller två istället för att sitta hemma och logga in på nätet?
Vad vet jag men som det känns är att vissa människor inte "behöver" ringa, höra av sig eller komma och hälsa på för dom tror dom känner mig och vet hur jag har det ändå. Men ni vet så lite.. och kanske ska det vara så. För dom som väl hör av sig kallar jag VÄNNER! Och visst jag kanske känner många.. men har få riktiga vänner! Men det är inte vilka vänner som helst utan riktiga PÄRLOR!
Kanske är jag bara bitter eller har en dålig dag. Men jag behövde säga min åsikt i saken.
Johanna.
Det känns faktiskt så ibland...Men för mig är det helt underbart att kunna ha en ventil utåt då jag har svår social fobi. kramiz
SvaraRaderaJag är alltid din vän, finns här för dig även om det inte är runt knuten
SvaraRaderaDetta är nåt som alla bloggare går igenom tror jag. Pga av det så la jag ner min blogg. Alla visste allt om mig/oss, trodde de iallafall.. Men vi precis ingenting om dem! Det är sååå tråkigt jag vet!! :-( Kram
SvaraRaderaen blogg eller fb kan aldrig ersätta möten i verkliga livet tycker jag. det är så liten del (åtminstone av mig) som kommer fram där.hoppas det känns bättre idag, / K
SvaraRadera