Hopp och förtvivlan.

Vi dras från hopp till förtvivlan hela tiden. Just nu mest det sistnämnda. Det ser ut som att vi väntar oss en svår sommar. Är nog inte långt kvar. Jag är livrädd varje gång jag hör telefonen ringer. 

Vi ska in imorrn och hälsa på, det blir med en klump i magen. Imorrn träffar vi henne, kvinnan som har gett upp och inte orkar mer. Må hon inte lida. Men lida gör vi just nu, det är en svår tid! 

Och som om detta inte vore nog är jag vrålförkyld. Med allt vad det innebär. 

Johanna.