Att leva med min sjukdom.

Ja, att leva med min sjukdom har bara vart negativt. Men nu börjar jag må ganska bra. Vilket givetvis känns jätte skönt. Men jag vågar inte hoppas för mycket. tar en dag i taget. Men är det inte självaste f-n att när detta inträffar svullnar jag upp mer och mer av den förbannande kortisonen. Jag har alltid vart överviktig. Men detta här hemskt. Har lagt på mig så mycket vätska. Svullen, så att det värker i kroppen nästan.

Idag tog jag tag i saken och ringde på mag och tarm så imorrn ska en läkare ringa upp mig. Antingen trodde hon att vi kanske kunde trappa ner det fortare eller få vätskedrivande tabletter. Vi får väl se vad han säger.. för detta är fruktansvärt pykiskt, jag tänker på det 24/7.

Vet inte vad som är värst denna svullnaden eller att jag inte kunde åka till Kinna, vara ute och leka med Elsa utan att veta om jag skulle hinna till toaletten eller hur många gånger jag skulle behöva gå. Ja ja.. pest eller kolera.

Nu tycker jag att jag är värd ett slut på detta, för jag har kämpa, brutit ihop och kommit igen. Det kommer jag säkert göra många gånger där till för jag ska vinna denna kampen!

Johanna.