För ganska exakt 2 år sedan mådde jag så dåligt, kände mig ensam och jag googlade varje kväll. Trodde jag var döende och hade cancer tillslut. 15 juli när jag knappt kunde stå på benen och blev inlagd var det självklart skit jobbigt men ändå en befrielse att äntligen kunna få svar på vad som var fel och få den behandling jag behövde. Önskar jag hade vågat prata med nån tidigare och fått hjälp tidigare. Men just av skam och att jag kände mig illa till mods sa jag inget.,att jag hade blodig avföring under en längre tid.
Även om jag nu i skrivande stund mår bra utan skov vet jag att det kan ske ett skov när som helst. Det finns alltid där i bakhuvudet. Men idag vet jag vilka signaler jag ska kolla efter och kan få hjälp i ett tidigt stadie om så blir fallet. Med andra ord jag börjar kunna leva med min sjukdom på gott och ont! Men det har tagit tid..
Johanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar